Sol igår och sol idag, man kan ju inte låta bli att känna vårkänslor även om det fortfarande är kallt.
Solen värmer gött och leendet är större än vanligt.
Igår när jag hämtade Liten på dagis så promenerade vi hem, det brukar ta tid även om det är max 1 km hem.
Men jag vill att hon ska få utforska, röra, kolla och ta den tid hon behöver när vi är ute. Om vi ändå inte har bråttom till något så varför stressa?
Promenaden hem igår tog en timme och då blev det ett stopp på en lekplats också.
Krävdes lite övertalning för att få Liten från rutchkanan men jag frös så efter lite kompromisser så gick vi sista biten hem utan några större protester.
Väl hemma gjorde vi varm oboy som mamman lovade i ett svagt ögonblick och guuuud, va gott det va! När man varit ute ett tag och känner sig frusen så finns det inget bättre man kan dricka.
Majken fullkomligt halsade sin "vam obajs" och tjatade sen hela kvällen efter mer.
(Kiss och bajs-ålden på G? Det mesta är bajs nu...o så skrattar hon åt sig själv.)

"Majken kan själv mamma!"

Ja, Majken kan åka själv, både klättra upp och åka utan att hålla handen. Jag tyckte rutchkanan va brant och vägen upp på den inte 2-års-vänlig.
Men hon fixade det galant, kanske dags att inse att min lilla favoritflicka inte längre är så liten?
Då krävs det att jag biter mig i tungan i såna här situationer och låter henne försöka, det tar emot men jag måste låta henne försöka själv.
Slår hon sig så är det mitt jobb att trösta henne.
Det är inte mitt jobb att vara hönsmamma, hon kan nog mycket mer än vad jag tror.
Ja, det va dagens stora insikt. Alltid jobbigt när dem kommer....men nyttigt.