Tyvärr har jag ett barn som blir hysteriskt kring hundar av mindre modell.
När vi skulle på middag hemma hos syrran idag så fick hon tillslut stänga in hundarna i sovrummet för att Majken överhuvudtaget skulle släppa taget om sin mamma.
Så tråkigt att hon blivit rädd för hundar, jag hoppas verkligen att det släpper igen.
När hundarna va instängda passade Majken på att mysa i hundbädden, hon tyckte att jag också skulle göra det men vi kom ganska snabbt fram till att "Mamma stor".
Två sekunder senare har Majken glömt att mamma är förstor och ropar glatt "Mamma osså mysa!"
Mysa vill hon inte så ofta, bara när hon är riktigt trött.
Ikväll fick jag bevis på hur trött hon verkligen va: Hon somnade prick klockan sju utan ett enda rymningsförsök från sin säng!
Hurra!
Vi som har kämpat så den senaste tiden med nattningen. Jag vet att det går i perioder men det är ändå jobbigt när man är mitt uppe i en mindre bra period och inte fått koppla av med engentid en enda kväll på över en vecka.
Ikväll njuter jag av egentid och att vi inte behövt bråka för att hon ska stanna i sin säng och komma till ro.
En skön känsla att inte sitta med dåligt samvete för att man efter tionde rymningsförsöket skäller på sitt barn.
Vad ska man göra när den snälla, förklara-förstår du- metoden inte funkar? Nej, tillslut brister det och man blir arg.
Men inte idag!