Alltid trevligt med kommentarer i bloggen, fler såna!
Även om jag skriver bloggen mest för min egen skull och för att kunna se tillbaka så är det alltid trevligt med input.
Och inte minst att få veta vilka ni är som läser och varför.

Idag damp denna kommentaren in:

Har följt din blogg ända sen du var gravid och imponeras av dig! Skulle gärna läsa lite mer om dina tankar och känslor kring att vara ensam förälder. Träffar Majken sin pappa något? Jag själv är barnlös och funderar på att bli ensamstående mamma, men vad är bäst - en pappa som är delvis närvarande eller ingen pappa alls? Många funderingar att brottas med. Kramar

Svar:

Tackar och bockar för din komplimang!
Kul med läsare som följt med ett tag och sett både mig och Majken utvecklas. Alla ups and downs.

Jag har medvetet valt att inte skriva särskilt mycket om Majkens pappa eftersom han inte på några villkor vill finnas med i bilden.
Jag har valt att respektera hans önskan för allas skull.
I mitt tycke är det bättre med en helt frånvarande pappa än en som kommer och går som han vill. (Färre besvikelser?)
Alla frågor som kommer komma kring hennes pappa får jag ta efter hand när de dyker upp.
Än så länge har det inte varit några större problem och när/om det blir det tar vi det då.
Förtillfället säger Majken "pappa" till alla män, hon ser ju på dagis varje dag att det kommer både mammor och pappor och hämtar sina barn.
Jag har vid något tillfälle berättat för henne att hon också har en pappa men han bor långt bort.
Att hon säger "pappa" hela tiden bekymrar nog inte henne alls men jag mår ganska dåligt över det för jag vet ju att han inte vill veta av oss.
Hon vet inte det och mår inte dåligt av det.

Såklart är det många funderingar att brottas med men jag tycker att det går bra att vara ensamstående.
Självklart underlättar det om man har folk omkring sig som kan ställa upp nån gång ibland när man behöver det.
Men jag lovar det går ändå. Oavsett hjälp eller inte!
Ens barn är det värdefullaste som finns så man orkar allt för dem! Utan tvekan och även om man tror ibland att man inte pallar mer.

Jag lever för min dotter, kanske såpass så att jag glömmer mig själv ibland. Men hon är det finaste som finns och jag har aldrig någonsin ångrat att jag tog beslutet att bli ensamstående med min dotter.

Jag sätter värde på saker på ett annat sätt idag än vad jag gjorde förut. På ett positivt sätt.
Tror mycket handlar om hur man är som människa också och hur man ser på saker och situationer.
Rätt inställning kommer man långt med!
Hoppas mina flummiga tankar till svar hjälpt dig något.
All lycka till dig!