Majken slocknade vid 22 igår så jag lade henne i spjälsängen och bullade upp med filtar och gossedjur runt hela henne.
När jag pratat i telefon i två timmar (under tiden hann jag diska, surfa, sopa golvet och ta bort maskeringstejpen i hallen!) gick jag också och lade mig.
Majken sover fortfarande, skönaste sovstilen, jag lägger mig i min egen säng och somnar med katten. Jag inser att jag förmodligen kommer bli väckt direkt jag somnat men slockar iallafall.
Klockan 04:45 vaknar jag och det första jag märker är att jag inte varit uppe än...Majken ligger kvar i sin säng fortfarande och det har gått nästan SJU timmar sedan hon somnade!
Inte som vanligt, inte som vanligt!!
Hjärtat börjar klappa och min värsta mardröm om en plötslig spädbarnsdöd känns som sanning.
Jag vågar inte ens gå fram till hennes säng och kolla, tankarna bara snurrar i huvudet och allt är bara suddigt.
Jag minns att jag går på toa istället.(sjukt jag vet)
När jag väl går fram till hennes säng så tittar jag på henne länge...nej hon e stilla, shit vad gör jag nu???
Jag lägger handen på hennes mage och efter några sekunder rör hon sig lite och drar en djup nöjd suck.
Jag tar upp henne och om jag inte visste bättre skulle jag krama ihjäl henne, fy vilken hemsk känsla!
Det är ju toppen att hon kunde sova så länge men jag vet inte vad jag skulle göra utan henne...jag vaknar hellre varannan eller var tredje timme resten av mitt liv än att få denna känslan igen.
Att man kan älska någon så mycket! Häftigt!