Det är kanske inte så svårt att lista ut för er som känner mig att detta inlägget kommer handla om allas vår älskade Martina!

 

Martina och jag har hängt ihop sedan sommaren när vi va 15 år gamla, vi träffades på den stora dammiga åkern en tidig morgon när vi skulle sommarjobba hos en lokal bonde.

Det är 13 år sedan och vi hänger fortfarande ihop, vi har haft våra ups and downs men alltid alltid kommer vi båda fram till att vi inte kan vara utan varandra.

 

Tyvärr har vi bott långt i från varandra de senaste åren men oavsett om vi bara ses någon gång per år så är det som om vi sågs igår.

Det är underbart att ha en sån vän, Martina kommer alltid betyda något alldeles speciellt för mig.

Underbara Martina, jag saknar dig!

 

Man hinner med mycket på 13 år, vi har hunnit med alla tonårs och pojkvänsproblem och faser, sedan flyttade vi till Göteborg och blev lite mer vuxna. (?)

Helt plötsligt sitter man här har och har blivit vuxen "på riktigt"  det är numer barn, sambos, universitet och jobb som gäller och är de större samtalsämnena när man ses eller hörs.

Jag tror och hoppas att vi kommer uppskatta varandra lika mycket om ytterligare 13 år.

En sån fantastisk vän som Martina växer inte på träd!