Har varit på utvecklingssamtal på dagis idag och det va givande. Skönt att sitta ner och prata i lugn och ro om hur det går för Majken.
Fick höra om alla deras projekt och de va kul o få höra att de hittar på så mycket skoj.
Vi ska försöka pusha henne lite mer till att släppa blöjan både fröknarna på dagis och jag här hemma.
Skulle va skönt om hon iallafall kunde släppa blöjan på dagtid tycker jag.

På dagis använder de "Tecken som stöd" De lär sig tecken för ord och det är super för de barnen som kanske inte är lika framåt i språkutvecklingen som Majken.
Majken tycker det är jättekul och använder tecknet "Tack" även hemma.
Underbara unge!
Jag njöt och sträckte lite extra på mig när Förken berättade hur väluppfostrad Majken är, känns så skönt att hon beteer sig bra även om hon såklart också har massor med trotsutbrott som alla andra två-åringar.

Jag har alltid haft en skräck, även långt innan jag fick barn och den skräcken är att jag skulle vara den föräldern som har barnet som alla andra föräldrar stör sig på. Barnet som alla andra föräldrar inte vill att deras barn ska leka med, barnet som slåss och beteer sig.
Skönt att Majken inte är det barnet.
Hon är den mest fantastiska unge som finns!

"Tummen, finger, tack!"