Tänk vad överraskad man kan bli.
När jag lämnat en glad Majken som för första gången inte grät när jag gick ifrån dagis så begav jag mig ut med mitt paraply i regnet för att gå hem igen.
Efter bara en liten bit ser jag en golden retriver som traskar runt själv med kopplet hängades efter och såklart stannar jag upp och kollar mig omkring efter en ägare till hunden.
Bara någon minut senare kommer en dam fram bakom buskarna med ytterligare två hundar som jag snabbt känner igen och inser att hon bor i området.
Jag säger att jag bara skulle kolla så hunden inte är ensam varpå vi börjar småprata om hundar.
Damen är jättetrevlig och ett samtal om hundar gör att vi sen kommer in på familj, travhästar, topmodeller och dövhet.(?!)
En halvtimme senare i ösregn säger vi hejdå och jag traskar vidare hemåt med ett stort leende på läpparna. Trots en grå himmel och ösregn.
Tänk vad en okänd människa kan lysa upp ens dag!
Hon sa flera saker som verkligen fick mig att le, att vara stolt och att tänka efter.
Varför stannar och pratar vi så sällan med människor i vår by?
Vissa verkar till och med rädda när man stannar till för att Majken t.ex. vill titta på deras hund.
De svarar kort och lite vrångt och traskar vidare nästan samtidigt som man säger "Hej."
När vi möter någon på trottoaren så tittar vi gärna bort, kanske inte alltid men man söker absolut inte ögonkontakt. Varför? Läskigt!
Vad är det som är så hemkt?
De är människor som du och jag. Ett "Hej" och ett leende kostar ingenting.
Självklart behöver man väl inte säga hej till varenda människa man möter men man behöver väl inte sky dem som pesten heller?
Det kan ju faktiskt som i detta fallet vara en väldigt trevlig och klok kvinna som lyser upp din dag!