Varför bloggar jag?
Det började mest som en kul grej.
Sen ville jag blogga eftersom jag har flyttat mycket och jag ville  att mina vänner som jag inte kan träffa ändå ska veta att vi har det bra, vad som händer och sker i vår vardag.
Det är ett bra ställe att skriva av sig om vissa saker, andra saker utelämnas eftersom jag inte vill bli hur privat som helst.
Jag har fått kontakt med andra ensamma mammor som också bloggar och det är guld värt.
De vet hur det kan vara. Inte som vissa andra som tror att allt ska vara så enkelt hela tiden för Majken är väl alltid en snäll liten sötnos?!
"-Det är väl bara att...", "-Så svårt kan det väl inte vara....", "-Du visste ju att du skulle bli själv..." är några av de kommentarer från människor omkring mig som återkommer om och om igen.
Det gör ont och jag måste visst få tycka att vissa saker är besvärliga fast jag visste att jag skulle bli ensam med Majken.
Sen finns det tack och lov människor som också säger till mig att de brukar tänka "-Kan Helena, så kan jag."
Detta känns alldeles underbart samtidigt som jag tänker "-Äsch, vadå då. Jag är ju faktiskt bara den mamma jag ska vara för min dotter."

Bloggen är ett bra forum för mig där jag får uttrycka vad jag tycker och tänker, jag kan utbyta tips och tankar med andra småbarnsföräldrar. Ensamma eller inte.

Gillar man inte vad man läser kan man låta bli.
Så enkelt är det.

Jag tänker fortsätta blogga och låta mina vänner veta hur vi har det, ge och få tips och råd och skriva av mig.
Tack alla underbara läsare som jag börjat prata med tackvare bloggvärlden!