Man blir ju så ensam som man gör sig.
Ofta, ofta får jag frågan om det inte är jobbigt att vara ensamstående med Majken.
Att jobba, ta hand om henne, hemmet etc, etc.
Visst tusan kan det vara jobbigt! Jag skulle inte vara mänsklig om jag sa eller tyckte något annat!
Men man blir så ensam som man gör sig...
Jag har inte så särsklit många i min närhet som kan ställa upp som barnvakt men de jag har gör det med glädje (tror jag iallafall) när jag behöver det.
99 gånger av 100 är det för att jobba.

Ibland tror jag att de som har tusen olika människor omkring sig kan känna sig mer ensamma än dem som bara har ett par få.

Självklart kan jag önska att jag hade fler som kunde vara där för oss när vi behöver det, att jag hade en karl som höll om mig i soffan på kvällen, att Majken fick ha en pappa i sin närhet, att jag en gång slapp en bajsblöja, att få en enda sovmorgon osv, osv.
Önskningarna är många men de kommer och går beroende på hur livet ter sig.
Nu känns livet bra och jag känner mig inte ensam, därför är jag inte heller ensam!

Dessutom finns det bara ett sätt som jag skulle kunna vara ensam på: Utan Majken.
Vad sjutton skulle jag göra utan mitt älskade Troll? Hon är ju anledningen till att jag lever och andas!