Har precis avslutat boken "Kirre" av Gunilla O. Wahlström.
Som de flesta kanske kan gissa är det ännu en bok om ett litet barn som har haft en mycket tragiskt uppväxt.
Kan inte sluta förundras över hur man kan förstöra sitt eget barn både fysiskt och psykiskt.
Det finns inte ens i min värld. Obegripligt.
Varför stannar man inte upp? Varför tar det inte slut? Inser man inte vad man gör mot barnet?
Kanske är det den förundran som gör att jag fortsätter läsa såna här hemska böcker, det är ofta en kuslig skräck-spänning genom hela boken. Hur ska det gå? Vad kommer hända nu? Hur tänker de? Hur ska barnet någonsin kunna leva ett normalt liv och tro på att hon/hon är värd något?
Fyfan!


Verkligen läsvärd.
Nu väntar för min del "Andra boken om Kirre."