"Hoppet är det sista som lämnar männsikan."

Har levt på hoppet en lång stund idag, hoppet om att det snart blir bättre.
Snart blir bebis glad, snart somnar hon, snart slutar hon skrika.
Det tog nästan fem timmar och jag provade allt jag kunde komma på, nu sover hon i min säng och jag andas ut i soffan.
Svåraste prövningen hitills sedan lilla Majken kom. MEN jag klarade det! (med sinnet i behåll)
Finns inget jobbigare än att känna sig så maktlös. Att inte veta hur man kan få sitt eget barn att vara glad och nöjd.
Skönt att min lilla ängel fått ro nu och sover en sväng.
Hur frustrerad jag än blir när hon skriker och är otröstlig så räcker det att hon sover en halvtimma innan jag saknar henne jättemycket!